Igår lyckades Jax överraska mig totalt, helt tagen av hans självsäkerhet av att koppla ihop moment. 

 

 

I fredags la svärmor ett spår till Jax som skulle ligga under natten. Eftersom jag inte kunde vara med på dagens spårträning. Hon la inte ett långt spår, inte svårt heller. En ruta och spåret var inte ens 100 meter fram till klöven. Jag vill träna mer på spårstarten där jag tycker att han inte är säker nog på sin sak. 

Det blev nästa dag och lyckligt nog hade det regnat 8 mm under natten och det blåste som bara den. Medel vind som han hade på anlagsprovet. Great... Dessutom hade ju spåret legat i minst 20 timmar. Jax som bara har spårat ett spår som har legat i max 4 timmar...
Så detta spår steg några svårighetsgrader mer än vad han har spårat förut. Jaja, man måste ju åtminstone prova och se vad han är kapabel till.
Väl selen på var han taggad som vanligt. Jag släppte in honom i rutan så att vi hade motvind. Tyvärr blev han störd av Finn som satt i bilen och skällde. Han markerade starten bra ändå men släppte spåret på en gång. Då började vi om från början när svärmor hade stängt luckan till bilen. Släppte på Jax igen och han hittade spåret kanonbra, dock inte början som innan. Han gick precis på spåret trots att det blåste så. Vindade klöven. Helt otroligt. Han klarade det med. Svärmor sa innan, "klarar han detta spåret är han jätteduktig". Jora, minsann! 

 

Spårträningen som vi skulle ha varit med på innan, var tanken att vi skulle ha skotträna. Så vi gjorde det direkt när han hade klarat spåret. Dock travade det fram fem hästar på skogsvägen mot oss. Stora läskiga djur, då skäller vi tyckte Jax. Han skäller sällan och jag blir förvånad varje gång. Klappade honom lite lugnt så gick det över ganska snabbt.
Som tur var släppte han hästarna fort och vi återgick till träningen. Nu skulle han få ha ett "upplet" på klöven. Svärmor gick in en bit i skogen där ett blodspår från dagen innan låg. Hon la ifrån sig klöven och ställde sig en bit bredvid. Jax hade bara selen på sig och han fick kommandot "spåra" och sprang i väg av lycka. Andra övningen gjorde vi samma sak fast svärmor gick tillbaka till mig och jag visade Jax tydligare på blodet. Då använde han näsan mer. 

Medan jag lekte med honom med klöven sköt svärmor två skott ca 150 meter bort. Han reagerade, tittande mot henne men brydde sig inte alls och fortsatte att leka. Skönt tänkte jag. Nu skulle vi gå till ett annat blodspår som hade legat sedan dagen innan. Svärmor gick iväg med klöven så att Jax såg på. Efter 150 meter fäste hon klöven och gick tillbaka. Innan jag släppte på honom sköt hon ett skott bredvid oss, och hör och häpna. Han reagerade perfekt genom att med en ryckning ville springa mot klöven som om han var redo till tusen. Han fick lugna sig några sekunder, sedan visade jag på honom och han spårade kanon fram till klöven. Då blev jag helt stum. Hur jäkla duktigt får man vara?! Det fanns inte ord till hur glad jag var. Så fasinerande! Han visste precis att efter skotten kom klöven. Ett mirakel är det vad han är. 

 

Och tillsist skulle han grisa ner sig i diket som belöning. Det är Jax det!