Herregud, vad jag har tjatat om det här med flytväst. Tänker jag efter och hör mig själv så skulle jag bli galen, haha! Har kollat runt mycket på olika västar, vad som känns bäst. Menar inte att Jax är dålig på att simma, tvärtom. Han är en jätteduktig badanka. Åh vad han simmar! Han simmar å simmar, å simmar...

Tanken på vad flytvästen skulle fylla för funktion var att den skulle underlätta för honom när han är med oss när vi badar, när han ska apportera så att han kan simma längre sträckor. Så som han härjar i vattnet är jag rädd för att han ska få kramp. För han är verkligen inte lugn... Inte "Labrador-galen", som bara häver sig i så fort dom ser vatten... Det händer bara när vi plaskar som barn själva. 

Vi åker mycket båt oxå. Även om det är så stillsamt som möjligt, så kan dom ju få för sig saker. Och visst är det viktigare att hunden har flytväst men inte en själv, eller?! 

 

Nåja, vi hittade en passande flytväst på XXL faktiskt. Märket Creston. Mycket läcker färg, ordentlig väst som går under magen oxå, mindre och smidigare passform. Jag är oerhört nöjd över den. Tack vare servicen vi fick i affären. Supertrevlig kille som visste vad han paratde om för han hade en likadan till sin Jämte. Det är verkligen roligt med folk som kan sin sak! Dock tyckte jag egentligen att det skulle ha varit en storlek mellan S och M för att Jax är aningen för bred runt bröstet för att man ska kunna fästa själva västen runt utan att behöva använda remmarna. 

Det märktes på Jax att han var bekväm i den och kände sig säkrare när han simmade med oss. Han brukar annars simma ut till oss och tillbaka. Men nu simmade han en lång stund med oss ute på djupt vatten. 

 

Igår invigde vi västen med en båttur ner till ön igen. Denna gången var han oerhört exalterad av att kliva i båten när vi skulle åka iväg. Riktig sjöhund, hihi! Efter en heldag med brända axlar och ett sandigt odjur så var det någon som verkligen tvingade sig till att sitta upp och sova (vinglade till ibland, "hoppsan va ni där"). Aussien må vara outtröttlig. Men när det bjuds på sådana här tillfällen gäller det att njuuta och känna sig lycklig till mods! 

 

... Och där fick Jax sina första bokstäver i stamtavlan, - RLD N! Hur häftigt är inte det?! 

 

Rallylydnad kanske ser oerhört lätt ut. Men det är det absolut inte. Det ligger lika mycket jobb i detta som med vanlig lydnad eller annan sport. Tjoa, klappa i händerna och prata så mycket du vill, - det är vad jag kallar samarbete. 

 

Vi gjorde en uuursnygg runda tillsammans och denna gång var inte banan lätt, många vänstersvängar, mycket sitt, blandat med ligg och stå. En riktigt rolig bana! Vad är inte ett pris utan utmaning! Tyvärr, blev inte rundan filmad. Men jag kan berätta att vi skrapade ihop 99 poäng av dessa 100 möjliga! Damn! Ett poäng ifrån fullpott! Men åh, vad jag är stolt, vet ni säkert, hihi, över denna hund jag har! Ett avdrag för en nosning på hela banan och ändå hade han fullt fokus på mig hela tiden. Dock fick jag kämpa en aning vid svängarna ibland men jag behåll lugnet från nervositeten och han höll öga på mina rörelser. 

 

Gräddet på moset när vi klev fram för att hämta protokollet och vårat andra pris på pallen fick vi en rosett. Jättekul! Det är inte många som ger ut sådana priser i rallyn, än. Och det passade så bra att avsluta nybörjarklassen med ett fint pris. Fortsättningsklassen kommer bli awsome!

 

Det har hänt mycket sedan jag senast skrev. Det är synd att jag inte skriver ner alla framsteg, och bakslag, vi gör i all träning, men den där tiden vet jag inte vart den tar vägen ibland... nåja. 

 

Det har varit mest mental träning för Jax del på sistone. Inte mycket rally, vilket vi bör ha lagt lite tid på eftersom vi ska tävla nästa helg. Istället har vi varit iväg till Dalarna och bott på vandrarhem. Han börjar bli en stadig hund när det gäller att vara borta. Superframsteg när det gäller att koppla av iaf när grannarna lyhört har hyss för sig. 

Vi har även gått på marknad. Där tycker jag han uppför sig exemplariskt, som en ledarhund nästan. - Strosar med oss överallt. Hälsar lite på folk som vill klappa honom. Hundar tittar han på men kan släppa dom näst intill direkt. Jag har börjat med att ta med mig en leksak på promenaderna. Asbra avledning när vi möter hundar. Han struntar fullständigt i dom. Det kapitlet börjar bli väldigt behagligt. Även fast han inte alls gör någonting annars. Dock känns det skönt att fullt avslappnat gå förbi hundar utan att ens bry sig. 

Igår var vi på 50 års kalas. Ett tio-tal människor, inklusive ett barn och fyra hundar med Jax. Jax mingla minst lika mycket som oss fast med alla "samtidigt", haha! Han skulle vara med på allt. Det jag blir mest glad över är att han anpassar sig jättebra med barn (barn som är hundvana förstås. För det är vad han enbart har träffat) och följer dom hela tiden. Håller ett öga på dom så dom inte "gör något dumt". Jax och pojken var bästa kompisar hela den kvällen, alla andra var vuxna och "tråkiga". 

 

Veckan efter viltspårspokalen fick Jax ett fulllångt, 90 meter längre dock (690 meter), spår som hade legat i 28 timmar. Den vanliga liggtiden på öppenklassen är mellan 12 - 24 timmar. Med flera vinklar, återgång, vinkel med bloduppehåll i och flera vanliga bloduppehåll. Spåret låg även i minst fyra olika sortes mark. Det hade enbart regnat några millimetrar. 
Så hur gick detta då?... Asbra. Hjälpte honom inte en sekund. Dock hade han det väldigt svårt i ett av bloduppehållena där han kryssade mycket. Men envis var jag och väntade ut honom. Han jobbade sig tillslut ut mot rätt riktning. Han klarade spåret på 25 minuter.

På viltspårspokalen misstänkte jag ju att myrmark var svårt för honom. Men icke! Under detta spåret klarade han det jättefint. Så det måste ha varit att han hade så mycket att tänka på när vi var borta i tre dagar. Nackdelen med att ha en vallhund kanske... Bokar vi ett privat prov så tror jag han fixar en etta faktiskt.