Dagarna går så fort... I morgon är killen redan 9 veckor.

 

Jax gör mig glad i stort sett hela tiden. Vissa stunder är ganska jobbiga, han är ju bara barnet. Men jag kan inte vara mer nöjdare med honom och han får mig vara så varmhjärtad.

 

Killen har fått uppleva både roliga och mindre roliga händelser. Igår tog jag med mig filten, boken och Jaxen ut några meter från lägenheten på gräsmattan för att komma ut i den strålande solen. Gick jättebra, han strosade omkring, lekte med leksaken jag tog med. Lite senare syntes två mörkklädda killar, lite slö i stilen mot oss och Jax for iväg som en vante åt andra hållet. Fick tag på honom, gick tillbaka till filten för att återgå till läsande för att han inte skulle ta det ännu mer negativt. Tyvärr hann killarna passera, hade dom varit kvar hade Jax fått hälsa. Hela situationen gick bra tillslut ändå och innan vi gick in fick han gå av sig det obehagliga.

Han är hemskt glad i människor, ibland blir han nästan för glad. Dock kanske utstrålade dessa två killar en konstig känsla för honom. Inga "stackars liten" snack, utan vi kör på som vanligt.

 

Testade även snuslådan med något gott i igår, som jag använder till mammas hundars personspår. Lade lite leverpastej i, dock stängde jag inte locket ordentligt för att det skulle vara så "lätt" som möjligt. Fixade han jättefint och oj vad han tyckte det var roligt!

 

Idag har vi varit hos svärföräldrarnas hus nästan hela förmiddagen. Det stället älskar han! Så mycket mark att springa på, älven ligger strax en bit bortanför, samtidigt som det är mitt ute i skogen. Bilfärden dit tar max 10 min hemifrån, så det var ett perfekt tillfälle att träna att åka bilen. Eftersom det var första gången han fick sitta själv, valde jag framsätet åt honom. Han var orolig till en början, men på vägen hem satt han ner och var ganska lugn.

När vi kom till huset höll svärmor på med att göra i ordning för viltspår hon dagen efter ska gå. Då passade vi på att lägga ner ett rådjursben på marken, Jax var genast nyfiken av skanken och drog iväg den för att lägga sig och gnaga. Helt otroligt! Min svärmor har varit viltspårs domare en tid och hon har aldrig sett en valp varit så förtjust i skanken tidigare, vare sig det var vuxna hundar oxå. De flesta har tyckt att den har varit otäck, efter några få omgångar har de börjat tycka om den. Jag blir så glad, det var ju viltspår, spår i huvudtaget jag vill gå med honom när han blir större.

Efter en stund fick han instinkten att gräva ner skanken, åh så söt! Grävde lite med tassarna och buffa upp lite gräs med nosen över den. Så roligt att se, även fast han inte är den typen av ras som ska hålla på med sånt.

Testade även att ta skanken från honom, ta på honom, accepterade han jättebra vilket kändes skönt. Efter att vi hade tagit bort skanken nosade han efter den. Matte är åter stolt!!

 

Han har inga problem att slappna av i naturen, än så länge bra på och av knapp. Hoppas det håller i sig.