Då var även denna underbara, tävlings-, helg över. Spår, hundfolk, underbart boende, strålande väder och såklart umgås med hunden varje minut. Livet kan inte bli bättre än så! Både jag och hunden har lärt oss massor, kommit varandra ännu tajtare och vet våra brister, men oxå det vi är bäst på. 

Vi har varit så taggade att vi har gått på högvarv hela helgen. Trött efter en hel jobbvecka, men va fasen. Handlar det om att umgås med min hund kan jag åstakomma vad som helst. Dock trodde jag på honom alldeless för mycket, att jag hade hoppats på en bra siffra, men man kan aldrig veta hur spåret kommer att gå. 90% hänger ju på hunden. Men jag kan inte vara mer STOLT över Jax. Han har presterat sitt yttersta och det är inte lätt att vara ung, hemmifrån från tryggheten och maxa sin förmåga. Jag är inte alls besviken!

 

Han fick en nolla både på lördagsspåret och idag, då jag bröt båda gångerna. Spårupptaget på lördagen tog han hur j*vla snyggt som helst. Domaren sa t.o.m att det var det bästa upptaget hon har sett på länge. Första vinkeln gjorde han kanon oxå. Efter det gick mitt skosnöre upp och tanken slog mig att jag skulle låta bli det, "glöm det, gå!" Men jag höll på att gå ur skon så jag stannade honom. Efter det tog han aldrig riktigt upp spåret ordentligt. Ute på myren hade han hur svårt som helst. Han fick hjälp två gånger av domaren. En stund hade han spåret men gick tillbaka och tog bakspår. Då valde jag att avbryta efter 37 minuter (från start) för att "spara" honom till dagen efter. Ångra inte att jag gjorde det valet. Så istället gick vi fram till skottplatsen så fick han spåra fram till klöven. Skotten gjorde han uuursnyggt. Inte alls skottberörd för fem öre och taggad till 110% blir han av det. Det är lixom svårigheterna som han är bäst på, konstigt nog. 

Kritiken för dagen var "en imponerande hund...". Det enda jag stör mig på så här i efterhand är att jag ALDRIG skulle ha knöte skosnöret och aldrig gett honom vatten när han väl jobbade bra på spåret.

 

Söndagsspåret, som han gick idag, kändes inte alls lika bra som idag. Han var trött från gårdagen, det var varmt och soligt, och det var jättetorrt i skogen. Saken gjorde det inte bättre av att vi fick spåret på ett litet bergigt ställe med mycket torr mossa. Spårupptaget tog han upp relativt snabbt, genade lite i vinkeln. Korsade fram upp till "berget" där han tappade spåret helt. Min tanke var att jag skulle ge honom vatten endast när han sökte för mycket hjälp av mig. Han skulle få jobba sig fram själv. Istället för att jag skulle bryta igen så bestämde jag att han åtmistone skulle få gå tiden ut, om det blev så. Åh, vad han jobbade och jobbade. Tungan blev längre och längre. Han fick hjälp av domaren två gånger, med vatten emellanåt så att han skulle kvickna till. Tog spåret en liten bit men återgick till samma område. Tredje gången gillt på samma ställe bröt jag efter 40 minuter. Han var helt slut. Men så han kämpade!

 

Så tråkigt med två nollor, för jag trodde verkligen att vi åtminstone skulle få en trea. Han har gått asbra på hemmaplan. Dock var det allra första ordentliga öppenspåret och första gången han gick för någon främling, Men jag får inte glömma bort att han bara är 14 månader gammal, men samtidigt så himla duktig. Nu är vi iaf några erfarenheter rikare och vi ska kämpa vidare. Det bästa är att han är en ängel på bortaplan. Älskar allt och alla, snäll som ett lamm och är hur lätt som helst med att göra. Och han är bara MIN! 

 

 

Huuuaa. Dagarna bara går, nu äntligen har jag fått lite tid över till att skriva några meningar.
Vi har hunnit med mycket, - busat med kompisar, tränat inför viltspårskuppen (som vi åker på redan i morgon! Herre-min-jesus vad tiden flyger iväg!), varit på rallytävling och tränat lite allmänna vardagssaker. Och badad myyyycket! Så grymt kul med en hund som följer med en ut och simmar. Yes, så är det, första doppet för i år är avklarat!

 

 

Jax har dessutom fått halvsyskon nu i veckan. Dom är föööööööör söta! Jag kan titta på dom hur mycket som helst, ser mig aldrig mätt! Smälter i hjärtat gör det oxå! Många underbara färger. Det är faktiskt så att hade inte sambon bromsat mig så hade jag inte tvekat en sekund. Men odjuret vi har nu måste få växa till sig lite mer innan det blir en till, även fast Smilla är den bästa mamman!

 

Bjuder på lite Ambra-dejt-bilder! Bästa lekkompisen, dom hade saknat varandra!