En bäver? Nej, ett sandmonster

Igår tog jag upp nytt blod och klöven på upptining till idag. Gjorde en lite fuling och la spåret vid frilufts/elljusspåren som ligger precis i skogen ovanför lägenheten. Har länge funderat och tyckt att skogen där skulle vara rolig att spåra i. Dels för att det är så himla mycket andra dofter och ganska blandad skog. 
 
Medan jag väntade in liggtiden blev det en spontan promenad med Nathalie och Ambra. Alltid liiiiiiika skojj! Denna gång badade clownerna i en "ren" sjö, men på något konstigt sätt slutar det alltid med att man har två smutsiga aussies med hem i bilen...
 
 
Att leva med en aussie är bland det bästa jag vet! - Dagarna är aldrig sig lika. Kan sandmonstret Jax intyga, haha!:
 
 
 
Efter sandäventyret var det dax för att gå spåret. Är man redan smutsig kan man lika gärna gotta ner sig mer!
Spåret fick en liggtid på drygt 4 timmar och det var dryga 500 meter till slut. Det var blandat med blöt mossa, torr bergsmossa, korsning av stigar och elljusspår. Han fick även prova på lite hårt spår med öppen mark.
 
Upptaget tog han hur snyggt som helst. Dock vid första stigen som han skulle korsa blev han lite osäker och ville att jag skulle hjälpa honom. (Efter anlagsprovet i mars hade han kvar lite obehag när det gällde tätare skog. Detta har vi tragglat ganska mycket med och fått det att släppa). Men jag väntade tyst ut honom i dryga 2 minuter för att se om han släppte det och ville jobba vidare. Ett jättebra knep för att få honom att jobba mer självständigare då jag ibland stöttar honom för mycket. Jag är inte van vid att han numera har svårare spår och behöver jobba mer.
Han släppte det och jobbade sig fram med egen vilja. Yes. Uppe på det lilla berget fixade han spåret ok. Spåret gick ganska nära elljusspåret så jag fick hojta till för att han skulle fokusera på spåret. Bloduppehållet över elljusspåret fixade han galant! Han lyfte huvudet direkt när blodet upphörde och satte ner nosen igen när blodet började igen. Men där, öppen, torr och hård mark. Där tappade han bort sig totalt. Han ringade lite halvdant och snurrade omkring på samma område. Men för denna gång hjälpte jag honom inte mer än att visa på honom igen på blodet där han hade tappat det. Därifrån genade han tvärsöver vinkeln jag hade ca 50 meter fram och satte fart mot klöven istället. Sista 5 meterna klarade han bra. 
 
Riktigt nöjd ändå kände jag mig. Då jag inte hjälpte honom i onödan och ömkade honom, utan han fick lösa uppgiften på egen hand. Det är så himla svårt när hunden går fel och man vet vart spåret går. Nackdelen när man inte har någon annan som kan lägga åt en. Lita på hunden, säger jag bara!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0